Småbarnsmammahandbok

Julen står för dörren och det gör ytterskorna också. Småbarnsmammor har inte tid att städa för småbarnsmammor har fullt upp med att julhandla och sedan skåpäta det som inhandlats.

Däremellan torkar småbarsmammor en och annan bebisspya från en soligt leende och nästan aldrig jobbig bebis. Då och då beklagar sig småbarnsmammor över nerspydda bebiskläder och dålig sömn men utelämnar oftast information om orimligt sen TV-kväll eller hade barnvakt men valde att sitta och fika med grannen.

Småbarnsmammor är ofta ögontjänare och städar således endast de ytor som andra människor kan tänkas vilja titta på. Andra människor förväntas absolut inte titta bakom pianot, under kylskåpet eller under mattan i vardagsrummet. Vissa dagar förväntas andra människor att inte titta alls.

Om sömnbristen är riktigt akut förväntas andra människor inte heller öppna julklappar som placerats under småbarnsmammors julgranar eftersom ett väl förslutet paket är det ultimata gömstället för sådant som inte går att gömma under mattan eller mellan tallrikarna i köksskåpet.

Korta småbarnsmammor sätter inga stjärnor i toppen på granen för sådana småbarnsmammor har använt tumstock för att räkna ut vad andra människors blickar fokuserar på över en rykande kopp glögg (detta förfarande skulle kunna betraktas som prioriteringserror).

Hemma hos småbarnsmammor förväntas andra människor ta ett jättekliv över tröskeln och över alla ytterskor som står precis innanför. Sedan kan andra människor gärna ta ett handtag och hjälpa till att röja och att förbereda kalaset efter att medlidsamt ha klappat småbarnsmamman på axeln och tyckt lite synd om henne.

Trafikregel: Gå först, titta sedan.

Destruktivitet

E ligger i vagnen och sover och jag driver planlöst runt i huset utan att få något vettigt gjort. Jo, tvättmaskinen har jag duktigt laddat och startat för att sedan, när tvätten är tvättad, svära över att jag måste hänga upp alltihop. Trots att det är så fasligt jobbigt att hänga lakan när man är så kort som jag är så laddade jag alldeles nyss ännu en maskin FULL med just lakan och riktigt stora handdukar. Kan man kalla detta beteende för självskadebeteende?

Igår upptäckte jag att lite för många av våra miljontals spindlar, som sommartid håller till ute på altanen, har flyttat in för vintern. De har inte bara flyttat in utan de har också lagt ut och (minst) blivit dubbelt så stora sedan förra vintern. En rackare upptäckte jag då jag böjde mig ned mot golvet för att sätta i mobilladdaren i kontaktuttaget. Den satt på väggen, gissningsvis tre centimeter från min näsa. Där stod vi näsa mot näsa och försökte hypnotisera varandra. Jag tror inte att någon av oss lyckades.

Lite senare upptäckte jag ännu en rackare då jag skulle öppna altandörren. Den satt ungefär en decimeter ovanför handtaget och var lite större än den andra, så anletsdragen syntes tydligt. Jag förflyttade mig i sidled bort från altandörren samtidigt som jag noggrant vek in alla mina utstickande lemmar och möjliga munsbitar.

Igår upptäckte jag att jag inte bara är självdestruktiv utan att jag är destruktiv, kort och gott. Jag vet att min käre make O är lite harig när det kommer till spindeldjur och ändå gick jag raka spåret och avslöjade att vi hade inomhusspindlar av modellen oroväckande stor. Jag skarvade lite och sa att jag sett flera stycken och att de höll till lite varstans utan att bli mer specifik än så. O blev verkligen oroad och utförde en liten krigsdans på stället. Jag tror att han inbillade sig att det just då var spindlar överallt i rummet.

Efter detta informationsmöte gick jag och tog en kvällsmacka.

Bakveckling

Dagens begrepp: bakveckling.

Bakveckling, som är ett alldeles pinfärskt begrepp, uppstår då ett kvalificerat samtal bland pedagoger inte leder till framsteg eller utveckling i förväntad riktning. Utveckling kan ju beskriva ett skeende i både positiv och negativ riktning och kvalificerade samtal leder kanske inte alltid till en positiv utveckling.

Dock har ett par deltidsstudenter vid Stockholms universitet under den senaste veckan känt att vårt svenska språk har ett svart hål, rent begreppsmässigt. Dessa studenter har saknat ett begrepp som beskriver den kaosartade chockfas som hos en samtalsledare kan uppstå då utveckling abrupt tar en negativ riktning.

När en samtalsprocess, som gärna pågått regelbundet i åtminstone ett par månader, helt kantrar och samtalsledaren i vild panik antingen helt lämnar samtalsgruppen åt sitt öde eller frångår alla skrivna och oskrivna moraliska och etiska regler för att rädda sitt eget skinn - då kan man börja tala om bakveckling. Det är i dessa sammanhang som man också brukar tala om tappade ansikten, alternativt okvalificerade samtal.

Ta nu alltså fram anteckningsblocket och notera detta begrepp med tillhörande förklaring, för framtida bruk. Man kan aldrig så noga veta när man nästa gång vaknar upp som samtalsledare bland oförutsägbara och eventuellt lynniga pedagoger och bakvecklande processer inleds.

Huva.

Igår var hela familjen på strålande humör. O tjoade och körde hela registret med falsksång i falsett och var allmänt ljudlig och jag skrämde fram allsångsjaget ur mitt undermedvetna. Lille E spelade piano och utstötte underligt gurglande ljud både från munnen och byxan. Om vårt hem hade haft ett lokalt skyddsombud så hade vi med största sannolikhet fått en anmärkning med krav på omedelbara åtgärder.

Plötsligt stannade maken upp och tystnade. I ekot från den senaste falsktonen undrade han om vi tillhörde en högljudd familj.

Mhm.

Soffan nästa!

Jag läser just nu om olika typer av organisationer och deras uppbyggnad. Ordet organisation leder oftast mina tankar till olika typer av företag. Ikväll har jag dock försökt att titta på min familj ur ett organisationsperspektiv och kommit fram till att vi under eftermiddagen haft formen av en matrisorganisation där var och en sköter sitt och så gott som vattentäta skott råder.Var och en gör det den är bäst på och det innebar för vår familj att jag låg i soffan under en gosig filt, O spelade xbox-spel och E låg på golvet, sugandes på sin högra stortå. Inte jätteproduktivt men ändå rätt så trevligt.

Under kvällen rörde sig familjen allt mer mot den hierarkiska familjeuppbyggnaden då vår fem månader gamla son E styrde familjen med järnhand.

Familjestrukturen blev mekanisk då stelbenta regler styrde tillvaron; nåde den som börjar äta innan E fått i sig första tuggan! Jäklaranamma om någon försöker natta E innan han är färdigvrålad! F*n ta den som klär av eller på E!

Nu när familjens chef har somnat för natten har strukturen börjat återgå till matrisorganisationens. Xboxen surrar där nere och jag är på språng mot soffan för att pusta ut och drömma om spännande saker såsom oskrapade trisslotter och årets första semesterdag.

Ljuvligt.

Förbluffat

Glad i hågen och nöjd över mitt fina nyrenoverade tv-rum for jag igår iväg till IKEA för att köpa gardiner. Jag hittade ett par chokladbruna som hette "Ritva". Gott så.

Alla gardiner på IKEA är två och en halv meter långa så att de ska kunna passa i så många olika typer av fönster som möjligt. Mina gardiner behöver bara vara två meter långa så därför måste jag alltid lägga upp gardiner som inhandlats på IKEA.

Jag avskyr att lägga upp sådant som måste läggas upp. Det blir förbluffande ofta fel när jag ska lägga upp något. Ofta när jag lägger upp något så blir det förbluffande fel också.

För att bara dra en av alla otaliga historier som går ut på att jag gör fel när jag syr, så kan jag kort berätta om den gång då jag lade upp ett par jättefina byxor som jag i vild panik slängde mig över och köpte dyrt (det var sista paret av den modellen).

Den gången mätte jag extremt noga och upprepade hela mätproceduren ett par gånger innan jag till slut tordes sätta saxen i tyget för att klippa. Jag nålade supernoga och lät symaskinsmotorn spinna långsamt medan jag styrde runt om. Så skakade jag byxorna fria från trådstumpar och provade. Scheisse-Katastrof!

Ena byxbenet slutade mitt på vaden. Det andra byxbenet blev i och för sig riktigt snyggt och hade fått exakt rätt längd men det spelade ju ingen som helst roll eftersom jag ju utan tvivel tillhör arten tvåbent med ungefär lika långa ben. Byxorna kasserades efter att ha fått en omgång med kökssaxen i ren och okontrollerad ilska.

Idag har jag under hela två timmar kämpat hårt med att först mäta upp den del av mina nyinköpta IKEA-gardiner som skulle klippas av, klippt av och lagt upp. Hela tiden hade jag tumstocken tätt intill så att jag skulle kunna mäta riktigt noggrant. Noggrant mätt blev det och sömmarna blev ovanligt snygga och raka. Tråkigt nog så blev gardinerna ungefär 20 cm för korta eftersom jag i uppläggningsstunden helt glömde bort att jag tvättat gardinerna och att de följaktligen krympt minst fem procent (#"@/%#).

Mina gardiner är nu förbluffande fula.

Stilgurun

Nu är vårt nya tv-rum färdigtapetserat! O for runt som självaste spindelmannen med limroller i ena handen och vinyltapetsvåder i andra handen. Resultatet blev över förväntan. Låt vara för att han fick lov att skarva i nederkant på några våder då han mätte helfel så att vår gamla grågröna fondvägg grinigt tittade fram.

Då vi valde tapet så kände jag att jag klev över en tröskel, mönstermässigt. För några år sedan var jag helt inne på att så gott som hela huset skulle vara sparsmakat vitmålat invändigt. Idag tycker jag att det är en riktigt tråkig stil vi har skapat oss, nästan som väntrummet på tandläkarmottagningen.

Jag är alltså, med facit i hand, glad att jag klev över den där mönstertröskeln, trots att jag alltid nappar på trender precis när de är på väg bort. Den som läser detta inlägg kan vara säker på att avskalade vita väggar är nästa stora trend. Det är alltså helt rimligt att jag kallar mig stilguru eller något annat som indikerar min unika trendkänslighet. Jag är så trendsen så att jag i bakvänd ordning alltid ligger steget före.

Idag ska jag ut och promenera med lille E.
Jag ska ut och promenera med lille E.
Jag ska, ska, ska ut och promenera.

Om man upprepar en trollformel tillräckligt många gånger på rätt sätt så kan det hända att trolldomen slår in. Om jag slår mig till ro i bäddsoffan framför tv:n med en rykande kopp kaffe i handen, rabblandes min promenadformel, så kanske jag plötsligt vaknar upp längst ut på grusvägen uppe i svampskogen, flåsig och med rosiga kinder. Dock törs jag inte försöka eftersom jag ännu inte har någon fungerande formel för snabb och smärtfri tillbakafärd.

Vid närmare eftertanke så inser jag ju att också den rykande koppen kaffe ger hurtigt rosiga kinder, helt utan det där besvärande promenadinslaget. Hmm...

Giv mig styrka (choklad)

Inredningskatastrofen är total här hemma. Det ser ut precis så som det såg ut när vi var alldeles nyinflyttade och ännu inte hade hunnit packa upp alla (44?) flyttkartongerna. Jag rejsade igång på morgonkvisten och bytte gardiner uppe på övervåningen. Jodå, jag bytte gardiner mitt i krigszonen av gamla dvd-filmer som ingen någonsin kollar på, travar med tråkiga böcker som ingen vill läsa, ihopskrynklade små missfärgade virkade dukar som jag verkligen hoppas att ingen kommer att vilja använda och märkliga små dammiga skruvar som tittar fram under nästan varenda möbel som man flyttar på.

När O kommer hem ska han reptilsnabbt tapetsera färdigt och därför måste jag ha hunnit plocka ur och torka rent alla möbler som ska flyttas runt eftersom vi under kvällen får bärhjälp. Jag har så mycket att göra så att jag... bloggar.

Jag inser nu att min självbild under en tid varit lite skev. Jag brukar lite skämtsamt säga att jag är bäst under press och med det syftar jag på att jag oftast (enligt mig själv, då) presterar lite bättre och blir klar lite snabbare om tiden är knapp. Idag har jag supermånga sysslor att utföra under rekordkort tid, förutom att ta hand om lille E. Därför har jag alltså ägnat morgonen åt att

1. byta gardiner helt utan anledning
2. omsorgsfullt sopa bort frukostsmulorna från bordet
3. sminka mig extra noga, verkligen helt utan rimlig anledning
4. fluffa prydnadskuddarna i den obäddade sängen
5. vattna en blomma som jag vattnade igår

Prioriteringserror skulle man kunna kalla mitt nuvarande tillstånd. Det är allvarligt men jag misstänker att ett par chokladbollar skulle kunna neutralisera syrabalansen i hjärnan så istället för att rensa klart i det där eländiga skåpet på övervåningen så ska jag nog ta och brygga lite kaffe.