Destruktivitet

E ligger i vagnen och sover och jag driver planlöst runt i huset utan att få något vettigt gjort. Jo, tvättmaskinen har jag duktigt laddat och startat för att sedan, när tvätten är tvättad, svära över att jag måste hänga upp alltihop. Trots att det är så fasligt jobbigt att hänga lakan när man är så kort som jag är så laddade jag alldeles nyss ännu en maskin FULL med just lakan och riktigt stora handdukar. Kan man kalla detta beteende för självskadebeteende?

Igår upptäckte jag att lite för många av våra miljontals spindlar, som sommartid håller till ute på altanen, har flyttat in för vintern. De har inte bara flyttat in utan de har också lagt ut och (minst) blivit dubbelt så stora sedan förra vintern. En rackare upptäckte jag då jag böjde mig ned mot golvet för att sätta i mobilladdaren i kontaktuttaget. Den satt på väggen, gissningsvis tre centimeter från min näsa. Där stod vi näsa mot näsa och försökte hypnotisera varandra. Jag tror inte att någon av oss lyckades.

Lite senare upptäckte jag ännu en rackare då jag skulle öppna altandörren. Den satt ungefär en decimeter ovanför handtaget och var lite större än den andra, så anletsdragen syntes tydligt. Jag förflyttade mig i sidled bort från altandörren samtidigt som jag noggrant vek in alla mina utstickande lemmar och möjliga munsbitar.

Igår upptäckte jag att jag inte bara är självdestruktiv utan att jag är destruktiv, kort och gott. Jag vet att min käre make O är lite harig när det kommer till spindeldjur och ändå gick jag raka spåret och avslöjade att vi hade inomhusspindlar av modellen oroväckande stor. Jag skarvade lite och sa att jag sett flera stycken och att de höll till lite varstans utan att bli mer specifik än så. O blev verkligen oroad och utförde en liten krigsdans på stället. Jag tror att han inbillade sig att det just då var spindlar överallt i rummet.

Efter detta informationsmöte gick jag och tog en kvällsmacka.