Morotsmage tack!

Dagens rätt: morotsmos.

E slukade hela smakportionen med sådan energi att jag fick rädda Hemulen-skeden från att följa med ned i svalget av bara farten. Skönt! Jag började nämligen inbilla mig att min son tillhörde den petiga sorten eftersom all majsgröt numera hamnar på haklappen och potatisen kommer tillbaka ut på skeden med kväljningsmetoden. Matpetighet går inte att spåra i varken min eller makens genuppsättning så jag har i några svaga ögonblick funderat på från vilken planet min son egentligen härstammar.

E:s mormor satt idag med och ojade och hurrade glatt då E duktigt gapade och svalde den brandgula sörjan. Då mormor såg det lilla vidöppna gapet passade hon på att varna mig för morotens förstoppande effekt.

"Förstoppande effekt?" tänkte jag och var på väg att passera hela tvåkilospåsen med plast och allt och fylla frysen med morotsiskuber. "INGA ANDRA LIVSMEDEL SKA IN I DEN MUNNEN!"

Min son kan (tyvärr) ha ärvt min ibland något opålitliga mage. Han är inne i någon sorts bajsperiod och nu är det inte bara löst, det är grönt och löst. Det är verkligen tur för mig att grönt är min favoritfärg då jag nu ser färgen tämligen ofta. Lite förstoppning vore ju rena hälsokuren. Därför kör vi vidare med en ny morotsiskub imorgon.

Baby monitor

Idag har jag varit i skolan igen och min lilla gullunge E har rullat runt i vagnen som dragits av hans mormor. Nu kan vi också lägga till "åka tunnelbana" på listan över saker som E gjort för första gången i livet. Det gick faktiskt ganska bra trots att vi åkte i fredagens rusningstrafik. De allra flesta är så vänliga och ler rart då de tittar ner i vagnen så att man som mamma jäser ut och tar upp ett lite för stort utrymme i tågvagnen.

O ringde till mig under sin lunch. Han hade slagit på stort och köpt en baby monitor vars ena del man placerar i vagnen och vars andra del man bär med sig. Man kan hänga bärdelen i bältet lite tufft precis som en walkie-talkie. Det ser lite avspänt babylyckligt ut eftersom färgerna är vit och syrenlila. Man ställer in önskad ljudkänslighet och så kan man med gott samvete kolla på film eller något annat nyttigt medan bebisen sover sött i sin vagn. Då bebisen vaknar hörs det i monitorn och man kan enkelt trycka "paus" på sin dvd:s fjärrkontroll, trippa iväg till vagnen och bistå sin bebis med diverse nödvändigheter. Lätt som en plätt!

Under telefonsamtalet med O kunde jag för mitt inre se mig själv transformeras till en riktig lattemamma, en sån där som väljer den STORA här-kan-jag lugnt-och-fint-mysa-hela-dan-lattemuggen istället för den mellanstora jag-har-egentligen-inte-tid-muggen eller för all del den lilla den-här-borde-jag-ha-druckit-upp-för-länge-sen-muggen. Underbara tanke!

Det mest praktiska med denna förträffliga lilla vit-lila apparat är att räckvidden är hela två kilometer. Jodå, du läste rätt. Två kilometer är räckvidden, vilket ju innebär att jag kan rulla ut E längst ut i bygdens elljusspår och parkera vagnen vid en tall och sedan sitta hemma och titta på film med min stora kaffe latte.

Lite bökigt kanske det kan bli om den vit-lila walkie-talkiedelen indikerar att bebisen påkallar uppmärksamhet för då måste man ge sig ut två kilometer och det, mina vänner, är inte kattskit om man är en relativt nybliven mamma. Dessutom måste jag påpeka att det kan innebära svår stress för en mamma att höra sin bebis skrika i en walkie-talkie och då kanske inte mjölken rinner till så där väldigt effektivt. Alternativ två är att mjölken rinner till just på grund av att bebisen skriker och då hinner mjölken rinna till under ganska lång tid innan man hunnit ut till tallen längst bort i spåret (och den stora latten hinner förmodligen också kallna innan man hunnit tillbaka igen).

Därför så tycker jag att walkie-talkiedelen borde ha utrustats med en pausfunktion så att man kan välja så mycket skrik som man själv orkar med.

En stor fördel med att ha hela två kilometers räckvidd är också den dramatiskt mycket högre sannolikheten för en lycklig återförening om man av misstag råkar glömma vagnen på perrongen och själv åker iväg med t-banan. Då kan någon vänlig själ meddela att vagnen är i säkert förvar genom att prata in i monitorn.

Jag själv borde ha införskaffat mig en baby monitor redan långt innan jag fick barn eftersom jag då tenderade att gå vilse i skogen lite då och då. En gång när jag hade gått vilse och irrat runt i cirklar under cirka två timmar så hörde jag plötsligt O ropa mitt namn alldeles intill mig. Det visade sig då att jag just i det ögonblicket irrade runt precis bredvid motionsspåret där O promenerade runt och letade. Där hade en baby monitor med två kilometers räckvidd räckt gott och väl.

Varje hem borde ha minst en baby monitor.

Projektiv identifikation?

Idag har jag varit i skolan. Det var nära att jag sjukanmälde mig imorse då jag vaknade. Inte på grund av sjukdom utan på grund av näst intill okontrollerbart dåligt morgonhumör. Hemma hos oss har vi en oskriven, men ack så viktig morgonregel och den går ut på att O snabbt och ljudlöst TASSAR ut ur sovrummet och BLIXTSNABBT stänger av mobiltelefonens väckningssignal (mobiltelefonen ligger utanför sovrummet och laddar eftersom laddaren har ett oroväckande biljud som drar igång när man minst anar det).

Denna morgon drog väckningsfanfaren igång tio över sex och hann spela några goda vändor innan mina ömma väckningssmekningar på O:s rygg förvandlades till små ilskna tjuvnyp. Så fattade O helt plötsligt vinken och dundrade ur sängen, elefantstegade ut ur sovrummet och fumligt slamrade med telefonen innan den damp i parkettgolvet med ett efterföljande och obehagligt morgoneko. O blev tvärilsk och undrade varför jag var så hiiimla arg så att jag nödvändigt måste SPARKA upp honom ur sängen. Då tryckte mitt humör på den hissknapp som leder ned i mörkaste källarvalvet (jag blev arg).

Projektiv identifikation tror jag att man kan kalla det. Det var i alla fall det begrepp som snabbast lagrades i min hjärna under dagens föreläsning i skolan.

God nyhet: Jag slängde ett getöga i min väggalmanacka nyss och upptäckte till min oerhörda glädje att vecka 44 helt saknar viktiga noteringar! Det enda som kommande vecka visar är en gyllengul kaffefläck vilket jag tycker ger en trevlig vink om veckans viktigaste innehåll. Kaffefläcken (och en hel del andra fläckar, mestadels i vecka 38) har hittat dit eftersom almanackans placering oftast är på skrivbordet bredvid datorn. Ovanpå almanackan hamnar diverse köksporslin som nyttjas under exempelvis bloggande.

Tyvärr så blev jag hiskeligt föräldrapenningssnål då jag skulle köpa almanackan så att jag endast valde den och inte den och den tjusiga fickalmanackan alldeles intill. Väggalmanackan var störst till omfånget så det kändes just då som att jag fick mer för pengarna. Illa nog så har jag i efterhand upptäckt att det är just en fickalmanacka jag skulle behöva. Det blev lite småpinsamt när jag härom dagen, inför en hel bunt smörgåstuggande och kaffedrickande personer i personalstyrkan, var tvungen att rulla upp hela min 50 cm långa väggalmanacka ur handväskan för att anteckna en studierelaterad mötestid. Jag skojade till det och sa något som jag helst vill glömma men jag har en känsla av att alla i just denna personalgrupp för alltid kommer att referera till mig som en högst märklig typ.

Vissa saker bör man helt enkelt undvika, för allt vad livet är värt.

Dagens kostråd

Det är inte kul att vara risig minsann. Det enda ljuset i tunneln är den middag som O serverade. Man kanske skulle kunna säga att kostcirkeln blev aningen halt på grund av den abnorma mängden kolhydrater. Inte mig emot.

Nu ser jag fram emot frukosten med spänd förväntan.

Sju sorger och en bedrövelse

Vem skulle inte bli deprimerad om denna glädjelösa och urgröpt glåmiga blick visade sig i badrumsspegeln, i hallspegeln och in fönsterrutan så fort man råkade titta dit?

Hu, vilken hemsk tanke, tänker nog alla nu. Men det är denna spegelterror jag drabbats av idag. Jodå, så är det.

Jag har blivit sjuk. Det känner jag ända in i märgen. Det kittlar i huden och längs ryggraden men febertopparna har än så länge uteblivit (och febern också, men jag är SÄKER på att den kommer).

Hemskt är det att amma när nerverna sitter utanpå huden och småjäklas. Husarrest och karantän. Min älskade O, min livlina till omvärlden, är ute och handlar rikligt med saftsoppa, bröd och liiite godis. Det där sistnämnda är bara för att jag inte ska tappa hoppet helt. Nej, än har matlusten inte svikit min arma kropp. Inte förrän efter godiset.

Krya på mig!

Stjärnstopp

Vid något tillfälle förra veckan skrev jag att jag kände mig som en klubbad säl så trött jag var. Om jag hade vetat då vad jag vet nu så hade jag skrivit att jag kände mig härligt utvilad och i riktigt god form, redo att hugga tag i dagens sysslor med en sprudlande och aldrig sinande energi. Idag vet jag att liknelsen klubbad säl endast beskriver förnamnet på hur jag känner mig. Låt mig förtydliga: Idag känner jag mig som en mosad och noggrant och omsorgsfullt ångvältad, skinnflådd och elchockad och därefter klubbad och upphängd i en köttkrok-säl.

God morgon!

När jag var liten brukade jag och mina kompisar ha verbala kraftmätningar med varandra. Det kunde handla om vem som hade starkast pappa eller storebror eller så kunde det handla om vem som rätt och slätt var bäst (mätbart, eller hur?).
-Min pappa kan lyfta ett bord!
-Min pappa kan lyfta ett hus!
-Min pappa kan lyfta ett hus med lillfingret!

När alla goda och väl genomtänkta argument tröt tog man till begreppet stjärnstopp.

-Min pappa är starkare än din. Stjärnstopp!

(Haha! Där fick hon! Straff, straff!)

Självklart fanns också andra begrepp som markerade den slutgiltiga segern i kraftmätningen, som till exempel tio gånger för alltid. Stjärnstopp uppfattade jag dock alltid som det absoluta taket i alla argumentationer. Det gällde bara att drämma till med begreppet först för det är ju bara en förlorare som försöker sig på att härmas när någon annan redan paxat begreppet. Om man upptäckte att man förlorat så kunde man i och för sig kosta på sig att vältra runt i dyngan en stund och förnedra sig genom att härma lite. Jag menar - kampen var ju redan förlorad.

Hur som helst: Idag är jag tröttast. Stjärnstopp!

Handla mat

På eftermiddagen for vi iväg till ICA Maxi och fyllde på i förråden. Det var HELT nödvändigt. E gjorde en massa konstiga läten hela tiden. Sedan somnade han mitt i ett läte när vi startade bilen och skulle åka hem.

Trots att mina smaklökar kändes lätt avdomnade på grund av förkylningen så var jag tvungen att smaka lite ostkaka med sylt och grädde som det bjöds på i affären. Jag är verkligen sugen på alla möjliga sötsaker just nu. Det spelar egentligen ingen roll vad

det är för godis, bara det innehåller rikligt med transfetter, E-koder och vitt socker.

Hur som helst så var sockerchocken total och jag orkade ta mig hem för att äta O:s förträffliga renskav med potatismos och rårörda lingon.

Förkylningstider - igen

Tung i huvudet idag igen, typiskt. Idag har jag en hel del arbete, som är knutet till min vidareutbildning, att göra. E har just somnat men kommer nog inte att sova så länge, har jag en känsla av. Han har dessutom blivit snuvig och då vaknar han garanterat så fort näsan täpper igen.

Nä, för att få upp humöret lite ska jag nog surfa in på tjuvlyssnat.se (se länken här till vänster). Lite småkul.

Gråväder

Gråvädret är kompakt och väldigt lite dagsljus tittar in genom mina fönster. E har åter fått prova en mikrotinad iskub med mosad potatis. Han fick kväljningar, stackars barn.

Själv går jag runt och funderar på vad jag ska äta. O har tagit upp en förpackning med renskav ur frysen så jag antar att det blir kvällsmaten. Vad ska jag äta till lunch då?

Va, har dagen redan börjat?

Efter bvc-krisen i förmiddags då jag höll på att försova mig så har jag inte varit vaken många minuter. Konstigt nog så har E sovit lika mycket han. Tung i huvudet är jag och så lurar jag lite på om E:s ögoninflammation möjligen tagit genvägen över till mina ögon.

Potatisrätten som jag serverade E idag var ingen hit. Han såg lite märklig ut till en början men han gapade snällt när jag kom med ett nytt lass potatis. Sedan upptäckte jag att han hade ganska mycket lagrat uppe i gommen. Då avbröt vi experimentet potatismos.

Jag försökte verkligen pressa ut några droppar bröstmjölk för att "krydda upp" moset lite men det gick inget vidare. En droppe mjölk i en skål med potatis för säkert tio smakportioner - det blev lite klent kan jag erkänna.

Nu är det dags att tänka på vad O och jag ska äta. Det dammar i skafferiet så det blir väl någon studenträtt som till exempel pasta med ketchup, eller varför inte en iskub med potatismos och bröstmjölk?

bvc-besök

Jag klev upp strax efter sex då O serverade frukost framför Nyhetsmorgon (jodå SÅ bra har jag det). E låg på golvet och lekte en stund men när O hade åkt till jobbet somnade E och jag i soffan. Vi sov så gott så att jag höll på att missa bvc-tiden klockan halv tio. Jag sprang nästan hela vägen dit så vi kom bara fem minuter sent.

Idag står mosad potatis med bröstmjölk på menyn för E. Det ska bli superspännande att se hur han reagerar på det!

Storstädning

Denna söndagsmorgon inleddes vid fyrasnåret då E väckte mig genom att bajsa.
Blöjbyte.
Vid sextiden väckte E mig igen genom att bajsa.
Skickade iväg O för att byta blöja.
O kallade på mig då E "fribajsade" på skötbordet.
Knäskura golv. Våttorka möbler.

Sedan har morgonen rullat på i samma anda. Vi storstädar och E avbryter då och då med bajsattack. Nu tänkte jag duscha (det behövs) och sedan tänkte jag baka en äppelpaj efter recept från ICAs "Buffé".

Stress och äppelpaj

Det är ju så typiskt mig att göra en ny sorts äppelpaj när vi har fikagäster! Då blir jag nervös och kan inte slappna av eftersom jag inte vet om pajen blivit bra eller dålig. Den här gången krånglade jag dessutom till det lite extra eftersom jag dubblade receptet då det gällde äpplena medan jag multiplicerade själva smeten med 2,5.

Alla vet ju att det är smeten som är det godaste i äppelpajen, så därför var detta förfarande helt rimligt i mitt huvud just då. Sedan var jag helt övertygad om att jag misslyckats då pajsmeten inte alls var så där "knäckig" som receptet utlovade. En stund i draget från ett öppet fönster kurerade dock mitt smetiga knäcktäcke och pajen blev ändå rätt så god.

Jag fick också ett helt oplanerat ryck och svängde ihop en sats kolakakor bara sådär. De blev jättegoda, tack och lov. Faktum är att jag knaprar på en kolakaka just nu, hehe.

Hej då vecka 42

Jaha, då var vecka 42 snart slut. Kommande vecka blir E fem månader. Tiden går så fort! Det är nästan lite ångestframkallande att tänka på så det är tur att nästa avsnitt av Ensam mamma söker snart börjar. Det programmet erbjuder ingen större intellektuell stimulans så hjärnan kan utan problem gosa vidare på behagligt lågvarv kvällen ut.

Det är ju ingen idé att jaga upp sig i onödan.