Stjärnstopp

Vid något tillfälle förra veckan skrev jag att jag kände mig som en klubbad säl så trött jag var. Om jag hade vetat då vad jag vet nu så hade jag skrivit att jag kände mig härligt utvilad och i riktigt god form, redo att hugga tag i dagens sysslor med en sprudlande och aldrig sinande energi. Idag vet jag att liknelsen klubbad säl endast beskriver förnamnet på hur jag känner mig. Låt mig förtydliga: Idag känner jag mig som en mosad och noggrant och omsorgsfullt ångvältad, skinnflådd och elchockad och därefter klubbad och upphängd i en köttkrok-säl.

God morgon!

När jag var liten brukade jag och mina kompisar ha verbala kraftmätningar med varandra. Det kunde handla om vem som hade starkast pappa eller storebror eller så kunde det handla om vem som rätt och slätt var bäst (mätbart, eller hur?).
-Min pappa kan lyfta ett bord!
-Min pappa kan lyfta ett hus!
-Min pappa kan lyfta ett hus med lillfingret!

När alla goda och väl genomtänkta argument tröt tog man till begreppet stjärnstopp.

-Min pappa är starkare än din. Stjärnstopp!

(Haha! Där fick hon! Straff, straff!)

Självklart fanns också andra begrepp som markerade den slutgiltiga segern i kraftmätningen, som till exempel tio gånger för alltid. Stjärnstopp uppfattade jag dock alltid som det absoluta taket i alla argumentationer. Det gällde bara att drämma till med begreppet först för det är ju bara en förlorare som försöker sig på att härmas när någon annan redan paxat begreppet. Om man upptäckte att man förlorat så kunde man i och för sig kosta på sig att vältra runt i dyngan en stund och förnedra sig genom att härma lite. Jag menar - kampen var ju redan förlorad.

Hur som helst: Idag är jag tröttast. Stjärnstopp!