Petrol

Under helgen hade jag lite bloggångest för att jag inte hade bloggat på ett tag så därför bloggade jag ingenting då. Minsta motståndets lag. Idag överskuggar dock petrolångesten bloggångesten så nu kan jag blogga igen.

Vi ska tapetsera i vårt blivande tv-rum. O har vunnit slaget och det blir en ENORM platt-tv ovanpå en avlång mediamöbel, inköpt för kopiösa mängder pengar. Inför den stora tapetdagen har jag rensat våra katastrofbokhyllor på gamla teckningar och uppsatser med mera med mera. Det värsta är att jag inte kan skylla på O eftersom hans sentimentalhögar lyser med sin frånvaro. Det har hur som helst varit skönt att rensa och jag har arbetat efter devisen "ut med det gamla och in med det nya".

Apropå nytt så har jag har också fått petrol-dille och ränner runt i butiker för att leta reda på kuddar i den turkosblå nyans som återfinns i tapeten. Jag har funderat på att köpa petrolvaser, petrolljusstakar och petrolfransgardiner men räddat mig själv undan kassan i sista stund varje gång. Så fort jag kliver in i en butik så tänds en petrollampa i min panna och petrolscannern börjar att arbeta. Jag har drabbats av petrolångest.

För att allt ska bli perfekt krävs det att hela familjen bär petrolkläder eller åtminstone varsin petrolaccessoar när det är tv-dags. Så kan vi sitta lite lagom utspridda i divansoffan, utplacerade med matematisk precision för att inte störa petrolbalansen i rummet.

Storstadsdag med (k)hissfobi

Denna dag har jag ägnat åt att, i trevligt sällskap, trampa gata upp och gata ned i huvudstaden. Jag har inspekterat allt ifrån ljuvliga höstpinade stadsparker till urinstinkande pendeltågsstationshissar, som till exempel den i Karlberg där jag var glad att jag slapp ut med hälsan i behåll.

Jag vill rikta en uppmaning till de människor som fattar beslut om stationshissarnas innermått; TÄNK STÖRRE! Det är ta mig sjutton, ##"%*#, inte klokt att man alltid ska vara tvungen att stå klistrad mot hissväggen då man åker. Det är sällan som min bacillskräck slår till, men idag, hemkommen från urinhissarnas Stockholm, vill jag flå mig själv och koka skinnet fritt från all eventuell hisspåverkan.

Sådärja.

Nu vill jag kort beskriva vad bilderna visar. Den ena bilden visar mig och E på Karlavägen. E syns tyvärr inte men han poserar precis under bildens nederkant, så att ni vet.

Den andra bilden visar ett hotell i närheten av Humlegården där vi såg dagens enda kändis. Men hallå! Bara EN ENDA KÄNDIS under en hel dag i huvudstaden! Det är illa, måste jag faktiskt erkänna.

Här ________ skulle jag ha skrivit kändisens namn men det kan jag inte göra eftersom jag inte vet vilken kändis det var jag såg. Han (jag tror att det var en han eftersom ett myller av unga tjejer skrek och klöste sig fram då han visade sig) bar en röd mössa och gick upp mot Biblioteksgatan.

Jag agerade som en van paparazzi och lät kameran smattra ordentligt och se - jag fångade toppen av den röda mössan på väg ut från hotellet! Jag hade kunnat ränna efter rödmössan men jag kände att jag skulle vara för lätt att avslöja med barnvagn, trots att vagnen är diskret militärgrön i färgen. Istället satsade jag på att försöka genskjuta mössan i korsningen Kungsgatan-Biblioteksgatan men där gick han förlorad bland andra mössor i shoppingvimlet.

Bättre jaktlycka vid nästa storstadsbesök, önskar jag mig själv!

Regnbågsbarnet

Den traditionella innebörden av begreppet regnbågsbarn brukar väl vara något i stil med vad som står att läsa på Wictionary:

"[...]barn som inte lever i klassiska kärnfamiljer, utan med två mammor, två pappor eller fler än två föräldrar[...]" (http://sv.wiktionary.org/wiki/regnb%C3%A5gsbarn, 081027 kl.19.57)

Där fanns också en annan variant till förklaring och det var att ett regnbågsbarn är ett barn som vuxit upp under olyckliga omständigheter eller med frånvarande föräldrar.

Detta är ett historiskt ögonblick eftersom jag nu är i stånd att införa en tredje förklaringsmodell på begreppet regnbågsbarn. Förklaringen lyder:

Regnbågsbarn är benämningen på barn som, av egentligen ingen anledning alls, bajsar skogsgrönt, kräks morotsrött och skriker så att ansiktet färgas blålila. Det typiska regnbågsbarnet bär nybytta men i regnbågens alla färger redan nedsolkade kläder, är på lite dåligt humör på grund av sovvägran och har ett namn som börjar på E.

Anteckna gärna för framtida bruk.

Jätte-TV

Söndagsutflykten gick till Barkarby handelsfält där vi gled in på nyöppnade MediaMarkt för att drömma om en ny TV. Det var inte på något sätt barnvagnsvänligt så jag rullade i princip bara fram och tillbaka i samma "korridor" gång på gång medan O armbågade sig fram till de mer intressanta objekten. Det som slog mig då jag monotont rullade fram och tillbaka var att vår typ av 32-tums widescreen TV av modell "Jättetjock" inte längre verkar finnas i lager.

Högintressanta objekt för O är istället TV-apparater som får en att känna sig som om man satt på första raden i biosalongen. TV:n ska, enligt O, ha tre viktiga egenskaper:

1. Den ska vara stötande stor
2. Den ska vara gräsligt tung
3. Den ska vara otymplig

Alla dessa kriterier stämmer ju in på den TV vi har hemma idag! Vår TV är jättetung, jätteotymplig och riktigt stor. Dock kan storleken på vår TV bäst mätas på djupet istället för på bredden och det gillar inte O.

Nej nu är det dags för kvällens verklighets-TV: Ensam mamma söker. Jag bänkar mig framför 100-kiloskolossen och kopplar av.

Morotsmage tack!

Dagens rätt: morotsmos.

E slukade hela smakportionen med sådan energi att jag fick rädda Hemulen-skeden från att följa med ned i svalget av bara farten. Skönt! Jag började nämligen inbilla mig att min son tillhörde den petiga sorten eftersom all majsgröt numera hamnar på haklappen och potatisen kommer tillbaka ut på skeden med kväljningsmetoden. Matpetighet går inte att spåra i varken min eller makens genuppsättning så jag har i några svaga ögonblick funderat på från vilken planet min son egentligen härstammar.

E:s mormor satt idag med och ojade och hurrade glatt då E duktigt gapade och svalde den brandgula sörjan. Då mormor såg det lilla vidöppna gapet passade hon på att varna mig för morotens förstoppande effekt.

"Förstoppande effekt?" tänkte jag och var på väg att passera hela tvåkilospåsen med plast och allt och fylla frysen med morotsiskuber. "INGA ANDRA LIVSMEDEL SKA IN I DEN MUNNEN!"

Min son kan (tyvärr) ha ärvt min ibland något opålitliga mage. Han är inne i någon sorts bajsperiod och nu är det inte bara löst, det är grönt och löst. Det är verkligen tur för mig att grönt är min favoritfärg då jag nu ser färgen tämligen ofta. Lite förstoppning vore ju rena hälsokuren. Därför kör vi vidare med en ny morotsiskub imorgon.

Baby monitor

Idag har jag varit i skolan igen och min lilla gullunge E har rullat runt i vagnen som dragits av hans mormor. Nu kan vi också lägga till "åka tunnelbana" på listan över saker som E gjort för första gången i livet. Det gick faktiskt ganska bra trots att vi åkte i fredagens rusningstrafik. De allra flesta är så vänliga och ler rart då de tittar ner i vagnen så att man som mamma jäser ut och tar upp ett lite för stort utrymme i tågvagnen.

O ringde till mig under sin lunch. Han hade slagit på stort och köpt en baby monitor vars ena del man placerar i vagnen och vars andra del man bär med sig. Man kan hänga bärdelen i bältet lite tufft precis som en walkie-talkie. Det ser lite avspänt babylyckligt ut eftersom färgerna är vit och syrenlila. Man ställer in önskad ljudkänslighet och så kan man med gott samvete kolla på film eller något annat nyttigt medan bebisen sover sött i sin vagn. Då bebisen vaknar hörs det i monitorn och man kan enkelt trycka "paus" på sin dvd:s fjärrkontroll, trippa iväg till vagnen och bistå sin bebis med diverse nödvändigheter. Lätt som en plätt!

Under telefonsamtalet med O kunde jag för mitt inre se mig själv transformeras till en riktig lattemamma, en sån där som väljer den STORA här-kan-jag lugnt-och-fint-mysa-hela-dan-lattemuggen istället för den mellanstora jag-har-egentligen-inte-tid-muggen eller för all del den lilla den-här-borde-jag-ha-druckit-upp-för-länge-sen-muggen. Underbara tanke!

Det mest praktiska med denna förträffliga lilla vit-lila apparat är att räckvidden är hela två kilometer. Jodå, du läste rätt. Två kilometer är räckvidden, vilket ju innebär att jag kan rulla ut E längst ut i bygdens elljusspår och parkera vagnen vid en tall och sedan sitta hemma och titta på film med min stora kaffe latte.

Lite bökigt kanske det kan bli om den vit-lila walkie-talkiedelen indikerar att bebisen påkallar uppmärksamhet för då måste man ge sig ut två kilometer och det, mina vänner, är inte kattskit om man är en relativt nybliven mamma. Dessutom måste jag påpeka att det kan innebära svår stress för en mamma att höra sin bebis skrika i en walkie-talkie och då kanske inte mjölken rinner till så där väldigt effektivt. Alternativ två är att mjölken rinner till just på grund av att bebisen skriker och då hinner mjölken rinna till under ganska lång tid innan man hunnit ut till tallen längst bort i spåret (och den stora latten hinner förmodligen också kallna innan man hunnit tillbaka igen).

Därför så tycker jag att walkie-talkiedelen borde ha utrustats med en pausfunktion så att man kan välja så mycket skrik som man själv orkar med.

En stor fördel med att ha hela två kilometers räckvidd är också den dramatiskt mycket högre sannolikheten för en lycklig återförening om man av misstag råkar glömma vagnen på perrongen och själv åker iväg med t-banan. Då kan någon vänlig själ meddela att vagnen är i säkert förvar genom att prata in i monitorn.

Jag själv borde ha införskaffat mig en baby monitor redan långt innan jag fick barn eftersom jag då tenderade att gå vilse i skogen lite då och då. En gång när jag hade gått vilse och irrat runt i cirklar under cirka två timmar så hörde jag plötsligt O ropa mitt namn alldeles intill mig. Det visade sig då att jag just i det ögonblicket irrade runt precis bredvid motionsspåret där O promenerade runt och letade. Där hade en baby monitor med två kilometers räckvidd räckt gott och väl.

Varje hem borde ha minst en baby monitor.

Projektiv identifikation?

Idag har jag varit i skolan. Det var nära att jag sjukanmälde mig imorse då jag vaknade. Inte på grund av sjukdom utan på grund av näst intill okontrollerbart dåligt morgonhumör. Hemma hos oss har vi en oskriven, men ack så viktig morgonregel och den går ut på att O snabbt och ljudlöst TASSAR ut ur sovrummet och BLIXTSNABBT stänger av mobiltelefonens väckningssignal (mobiltelefonen ligger utanför sovrummet och laddar eftersom laddaren har ett oroväckande biljud som drar igång när man minst anar det).

Denna morgon drog väckningsfanfaren igång tio över sex och hann spela några goda vändor innan mina ömma väckningssmekningar på O:s rygg förvandlades till små ilskna tjuvnyp. Så fattade O helt plötsligt vinken och dundrade ur sängen, elefantstegade ut ur sovrummet och fumligt slamrade med telefonen innan den damp i parkettgolvet med ett efterföljande och obehagligt morgoneko. O blev tvärilsk och undrade varför jag var så hiiimla arg så att jag nödvändigt måste SPARKA upp honom ur sängen. Då tryckte mitt humör på den hissknapp som leder ned i mörkaste källarvalvet (jag blev arg).

Projektiv identifikation tror jag att man kan kalla det. Det var i alla fall det begrepp som snabbast lagrades i min hjärna under dagens föreläsning i skolan.

God nyhet: Jag slängde ett getöga i min väggalmanacka nyss och upptäckte till min oerhörda glädje att vecka 44 helt saknar viktiga noteringar! Det enda som kommande vecka visar är en gyllengul kaffefläck vilket jag tycker ger en trevlig vink om veckans viktigaste innehåll. Kaffefläcken (och en hel del andra fläckar, mestadels i vecka 38) har hittat dit eftersom almanackans placering oftast är på skrivbordet bredvid datorn. Ovanpå almanackan hamnar diverse köksporslin som nyttjas under exempelvis bloggande.

Tyvärr så blev jag hiskeligt föräldrapenningssnål då jag skulle köpa almanackan så att jag endast valde den och inte den och den tjusiga fickalmanackan alldeles intill. Väggalmanackan var störst till omfånget så det kändes just då som att jag fick mer för pengarna. Illa nog så har jag i efterhand upptäckt att det är just en fickalmanacka jag skulle behöva. Det blev lite småpinsamt när jag härom dagen, inför en hel bunt smörgåstuggande och kaffedrickande personer i personalstyrkan, var tvungen att rulla upp hela min 50 cm långa väggalmanacka ur handväskan för att anteckna en studierelaterad mötestid. Jag skojade till det och sa något som jag helst vill glömma men jag har en känsla av att alla i just denna personalgrupp för alltid kommer att referera till mig som en högst märklig typ.

Vissa saker bör man helt enkelt undvika, för allt vad livet är värt.