Projektiv identifikation?

Idag har jag varit i skolan. Det var nära att jag sjukanmälde mig imorse då jag vaknade. Inte på grund av sjukdom utan på grund av näst intill okontrollerbart dåligt morgonhumör. Hemma hos oss har vi en oskriven, men ack så viktig morgonregel och den går ut på att O snabbt och ljudlöst TASSAR ut ur sovrummet och BLIXTSNABBT stänger av mobiltelefonens väckningssignal (mobiltelefonen ligger utanför sovrummet och laddar eftersom laddaren har ett oroväckande biljud som drar igång när man minst anar det).

Denna morgon drog väckningsfanfaren igång tio över sex och hann spela några goda vändor innan mina ömma väckningssmekningar på O:s rygg förvandlades till små ilskna tjuvnyp. Så fattade O helt plötsligt vinken och dundrade ur sängen, elefantstegade ut ur sovrummet och fumligt slamrade med telefonen innan den damp i parkettgolvet med ett efterföljande och obehagligt morgoneko. O blev tvärilsk och undrade varför jag var så hiiimla arg så att jag nödvändigt måste SPARKA upp honom ur sängen. Då tryckte mitt humör på den hissknapp som leder ned i mörkaste källarvalvet (jag blev arg).

Projektiv identifikation tror jag att man kan kalla det. Det var i alla fall det begrepp som snabbast lagrades i min hjärna under dagens föreläsning i skolan.

God nyhet: Jag slängde ett getöga i min väggalmanacka nyss och upptäckte till min oerhörda glädje att vecka 44 helt saknar viktiga noteringar! Det enda som kommande vecka visar är en gyllengul kaffefläck vilket jag tycker ger en trevlig vink om veckans viktigaste innehåll. Kaffefläcken (och en hel del andra fläckar, mestadels i vecka 38) har hittat dit eftersom almanackans placering oftast är på skrivbordet bredvid datorn. Ovanpå almanackan hamnar diverse köksporslin som nyttjas under exempelvis bloggande.

Tyvärr så blev jag hiskeligt föräldrapenningssnål då jag skulle köpa almanackan så att jag endast valde den och inte den och den tjusiga fickalmanackan alldeles intill. Väggalmanackan var störst till omfånget så det kändes just då som att jag fick mer för pengarna. Illa nog så har jag i efterhand upptäckt att det är just en fickalmanacka jag skulle behöva. Det blev lite småpinsamt när jag härom dagen, inför en hel bunt smörgåstuggande och kaffedrickande personer i personalstyrkan, var tvungen att rulla upp hela min 50 cm långa väggalmanacka ur handväskan för att anteckna en studierelaterad mötestid. Jag skojade till det och sa något som jag helst vill glömma men jag har en känsla av att alla i just denna personalgrupp för alltid kommer att referera till mig som en högst märklig typ.

Vissa saker bör man helt enkelt undvika, för allt vad livet är värt.