Småbarnsmammahandbok

Julen står för dörren och det gör ytterskorna också. Småbarnsmammor har inte tid att städa för småbarnsmammor har fullt upp med att julhandla och sedan skåpäta det som inhandlats.

Däremellan torkar småbarsmammor en och annan bebisspya från en soligt leende och nästan aldrig jobbig bebis. Då och då beklagar sig småbarnsmammor över nerspydda bebiskläder och dålig sömn men utelämnar oftast information om orimligt sen TV-kväll eller hade barnvakt men valde att sitta och fika med grannen.

Småbarnsmammor är ofta ögontjänare och städar således endast de ytor som andra människor kan tänkas vilja titta på. Andra människor förväntas absolut inte titta bakom pianot, under kylskåpet eller under mattan i vardagsrummet. Vissa dagar förväntas andra människor att inte titta alls.

Om sömnbristen är riktigt akut förväntas andra människor inte heller öppna julklappar som placerats under småbarnsmammors julgranar eftersom ett väl förslutet paket är det ultimata gömstället för sådant som inte går att gömma under mattan eller mellan tallrikarna i köksskåpet.

Korta småbarnsmammor sätter inga stjärnor i toppen på granen för sådana småbarnsmammor har använt tumstock för att räkna ut vad andra människors blickar fokuserar på över en rykande kopp glögg (detta förfarande skulle kunna betraktas som prioriteringserror).

Hemma hos småbarnsmammor förväntas andra människor ta ett jättekliv över tröskeln och över alla ytterskor som står precis innanför. Sedan kan andra människor gärna ta ett handtag och hjälpa till att röja och att förbereda kalaset efter att medlidsamt ha klappat småbarnsmamman på axeln och tyckt lite synd om henne.

Trafikregel: Gå först, titta sedan.

Destruktivitet

E ligger i vagnen och sover och jag driver planlöst runt i huset utan att få något vettigt gjort. Jo, tvättmaskinen har jag duktigt laddat och startat för att sedan, när tvätten är tvättad, svära över att jag måste hänga upp alltihop. Trots att det är så fasligt jobbigt att hänga lakan när man är så kort som jag är så laddade jag alldeles nyss ännu en maskin FULL med just lakan och riktigt stora handdukar. Kan man kalla detta beteende för självskadebeteende?

Igår upptäckte jag att lite för många av våra miljontals spindlar, som sommartid håller till ute på altanen, har flyttat in för vintern. De har inte bara flyttat in utan de har också lagt ut och (minst) blivit dubbelt så stora sedan förra vintern. En rackare upptäckte jag då jag böjde mig ned mot golvet för att sätta i mobilladdaren i kontaktuttaget. Den satt på väggen, gissningsvis tre centimeter från min näsa. Där stod vi näsa mot näsa och försökte hypnotisera varandra. Jag tror inte att någon av oss lyckades.

Lite senare upptäckte jag ännu en rackare då jag skulle öppna altandörren. Den satt ungefär en decimeter ovanför handtaget och var lite större än den andra, så anletsdragen syntes tydligt. Jag förflyttade mig i sidled bort från altandörren samtidigt som jag noggrant vek in alla mina utstickande lemmar och möjliga munsbitar.

Igår upptäckte jag att jag inte bara är självdestruktiv utan att jag är destruktiv, kort och gott. Jag vet att min käre make O är lite harig när det kommer till spindeldjur och ändå gick jag raka spåret och avslöjade att vi hade inomhusspindlar av modellen oroväckande stor. Jag skarvade lite och sa att jag sett flera stycken och att de höll till lite varstans utan att bli mer specifik än så. O blev verkligen oroad och utförde en liten krigsdans på stället. Jag tror att han inbillade sig att det just då var spindlar överallt i rummet.

Efter detta informationsmöte gick jag och tog en kvällsmacka.

Bakveckling

Dagens begrepp: bakveckling.

Bakveckling, som är ett alldeles pinfärskt begrepp, uppstår då ett kvalificerat samtal bland pedagoger inte leder till framsteg eller utveckling i förväntad riktning. Utveckling kan ju beskriva ett skeende i både positiv och negativ riktning och kvalificerade samtal leder kanske inte alltid till en positiv utveckling.

Dock har ett par deltidsstudenter vid Stockholms universitet under den senaste veckan känt att vårt svenska språk har ett svart hål, rent begreppsmässigt. Dessa studenter har saknat ett begrepp som beskriver den kaosartade chockfas som hos en samtalsledare kan uppstå då utveckling abrupt tar en negativ riktning.

När en samtalsprocess, som gärna pågått regelbundet i åtminstone ett par månader, helt kantrar och samtalsledaren i vild panik antingen helt lämnar samtalsgruppen åt sitt öde eller frångår alla skrivna och oskrivna moraliska och etiska regler för att rädda sitt eget skinn - då kan man börja tala om bakveckling. Det är i dessa sammanhang som man också brukar tala om tappade ansikten, alternativt okvalificerade samtal.

Ta nu alltså fram anteckningsblocket och notera detta begrepp med tillhörande förklaring, för framtida bruk. Man kan aldrig så noga veta när man nästa gång vaknar upp som samtalsledare bland oförutsägbara och eventuellt lynniga pedagoger och bakvecklande processer inleds.

Huva.

Igår var hela familjen på strålande humör. O tjoade och körde hela registret med falsksång i falsett och var allmänt ljudlig och jag skrämde fram allsångsjaget ur mitt undermedvetna. Lille E spelade piano och utstötte underligt gurglande ljud både från munnen och byxan. Om vårt hem hade haft ett lokalt skyddsombud så hade vi med största sannolikhet fått en anmärkning med krav på omedelbara åtgärder.

Plötsligt stannade maken upp och tystnade. I ekot från den senaste falsktonen undrade han om vi tillhörde en högljudd familj.

Mhm.

Soffan nästa!

Jag läser just nu om olika typer av organisationer och deras uppbyggnad. Ordet organisation leder oftast mina tankar till olika typer av företag. Ikväll har jag dock försökt att titta på min familj ur ett organisationsperspektiv och kommit fram till att vi under eftermiddagen haft formen av en matrisorganisation där var och en sköter sitt och så gott som vattentäta skott råder.Var och en gör det den är bäst på och det innebar för vår familj att jag låg i soffan under en gosig filt, O spelade xbox-spel och E låg på golvet, sugandes på sin högra stortå. Inte jätteproduktivt men ändå rätt så trevligt.

Under kvällen rörde sig familjen allt mer mot den hierarkiska familjeuppbyggnaden då vår fem månader gamla son E styrde familjen med järnhand.

Familjestrukturen blev mekanisk då stelbenta regler styrde tillvaron; nåde den som börjar äta innan E fått i sig första tuggan! Jäklaranamma om någon försöker natta E innan han är färdigvrålad! F*n ta den som klär av eller på E!

Nu när familjens chef har somnat för natten har strukturen börjat återgå till matrisorganisationens. Xboxen surrar där nere och jag är på språng mot soffan för att pusta ut och drömma om spännande saker såsom oskrapade trisslotter och årets första semesterdag.

Ljuvligt.

Förbluffat

Glad i hågen och nöjd över mitt fina nyrenoverade tv-rum for jag igår iväg till IKEA för att köpa gardiner. Jag hittade ett par chokladbruna som hette "Ritva". Gott så.

Alla gardiner på IKEA är två och en halv meter långa så att de ska kunna passa i så många olika typer av fönster som möjligt. Mina gardiner behöver bara vara två meter långa så därför måste jag alltid lägga upp gardiner som inhandlats på IKEA.

Jag avskyr att lägga upp sådant som måste läggas upp. Det blir förbluffande ofta fel när jag ska lägga upp något. Ofta när jag lägger upp något så blir det förbluffande fel också.

För att bara dra en av alla otaliga historier som går ut på att jag gör fel när jag syr, så kan jag kort berätta om den gång då jag lade upp ett par jättefina byxor som jag i vild panik slängde mig över och köpte dyrt (det var sista paret av den modellen).

Den gången mätte jag extremt noga och upprepade hela mätproceduren ett par gånger innan jag till slut tordes sätta saxen i tyget för att klippa. Jag nålade supernoga och lät symaskinsmotorn spinna långsamt medan jag styrde runt om. Så skakade jag byxorna fria från trådstumpar och provade. Scheisse-Katastrof!

Ena byxbenet slutade mitt på vaden. Det andra byxbenet blev i och för sig riktigt snyggt och hade fått exakt rätt längd men det spelade ju ingen som helst roll eftersom jag ju utan tvivel tillhör arten tvåbent med ungefär lika långa ben. Byxorna kasserades efter att ha fått en omgång med kökssaxen i ren och okontrollerad ilska.

Idag har jag under hela två timmar kämpat hårt med att först mäta upp den del av mina nyinköpta IKEA-gardiner som skulle klippas av, klippt av och lagt upp. Hela tiden hade jag tumstocken tätt intill så att jag skulle kunna mäta riktigt noggrant. Noggrant mätt blev det och sömmarna blev ovanligt snygga och raka. Tråkigt nog så blev gardinerna ungefär 20 cm för korta eftersom jag i uppläggningsstunden helt glömde bort att jag tvättat gardinerna och att de följaktligen krympt minst fem procent (#"@/%#).

Mina gardiner är nu förbluffande fula.

Stilgurun

Nu är vårt nya tv-rum färdigtapetserat! O for runt som självaste spindelmannen med limroller i ena handen och vinyltapetsvåder i andra handen. Resultatet blev över förväntan. Låt vara för att han fick lov att skarva i nederkant på några våder då han mätte helfel så att vår gamla grågröna fondvägg grinigt tittade fram.

Då vi valde tapet så kände jag att jag klev över en tröskel, mönstermässigt. För några år sedan var jag helt inne på att så gott som hela huset skulle vara sparsmakat vitmålat invändigt. Idag tycker jag att det är en riktigt tråkig stil vi har skapat oss, nästan som väntrummet på tandläkarmottagningen.

Jag är alltså, med facit i hand, glad att jag klev över den där mönstertröskeln, trots att jag alltid nappar på trender precis när de är på väg bort. Den som läser detta inlägg kan vara säker på att avskalade vita väggar är nästa stora trend. Det är alltså helt rimligt att jag kallar mig stilguru eller något annat som indikerar min unika trendkänslighet. Jag är så trendsen så att jag i bakvänd ordning alltid ligger steget före.

Idag ska jag ut och promenera med lille E.
Jag ska ut och promenera med lille E.
Jag ska, ska, ska ut och promenera.

Om man upprepar en trollformel tillräckligt många gånger på rätt sätt så kan det hända att trolldomen slår in. Om jag slår mig till ro i bäddsoffan framför tv:n med en rykande kopp kaffe i handen, rabblandes min promenadformel, så kanske jag plötsligt vaknar upp längst ut på grusvägen uppe i svampskogen, flåsig och med rosiga kinder. Dock törs jag inte försöka eftersom jag ännu inte har någon fungerande formel för snabb och smärtfri tillbakafärd.

Vid närmare eftertanke så inser jag ju att också den rykande koppen kaffe ger hurtigt rosiga kinder, helt utan det där besvärande promenadinslaget. Hmm...

Giv mig styrka (choklad)

Inredningskatastrofen är total här hemma. Det ser ut precis så som det såg ut när vi var alldeles nyinflyttade och ännu inte hade hunnit packa upp alla (44?) flyttkartongerna. Jag rejsade igång på morgonkvisten och bytte gardiner uppe på övervåningen. Jodå, jag bytte gardiner mitt i krigszonen av gamla dvd-filmer som ingen någonsin kollar på, travar med tråkiga böcker som ingen vill läsa, ihopskrynklade små missfärgade virkade dukar som jag verkligen hoppas att ingen kommer att vilja använda och märkliga små dammiga skruvar som tittar fram under nästan varenda möbel som man flyttar på.

När O kommer hem ska han reptilsnabbt tapetsera färdigt och därför måste jag ha hunnit plocka ur och torka rent alla möbler som ska flyttas runt eftersom vi under kvällen får bärhjälp. Jag har så mycket att göra så att jag... bloggar.

Jag inser nu att min självbild under en tid varit lite skev. Jag brukar lite skämtsamt säga att jag är bäst under press och med det syftar jag på att jag oftast (enligt mig själv, då) presterar lite bättre och blir klar lite snabbare om tiden är knapp. Idag har jag supermånga sysslor att utföra under rekordkort tid, förutom att ta hand om lille E. Därför har jag alltså ägnat morgonen åt att

1. byta gardiner helt utan anledning
2. omsorgsfullt sopa bort frukostsmulorna från bordet
3. sminka mig extra noga, verkligen helt utan rimlig anledning
4. fluffa prydnadskuddarna i den obäddade sängen
5. vattna en blomma som jag vattnade igår

Prioriteringserror skulle man kunna kalla mitt nuvarande tillstånd. Det är allvarligt men jag misstänker att ett par chokladbollar skulle kunna neutralisera syrabalansen i hjärnan så istället för att rensa klart i det där eländiga skåpet på övervåningen så ska jag nog ta och brygga lite kaffe.

Petrol

Under helgen hade jag lite bloggångest för att jag inte hade bloggat på ett tag så därför bloggade jag ingenting då. Minsta motståndets lag. Idag överskuggar dock petrolångesten bloggångesten så nu kan jag blogga igen.

Vi ska tapetsera i vårt blivande tv-rum. O har vunnit slaget och det blir en ENORM platt-tv ovanpå en avlång mediamöbel, inköpt för kopiösa mängder pengar. Inför den stora tapetdagen har jag rensat våra katastrofbokhyllor på gamla teckningar och uppsatser med mera med mera. Det värsta är att jag inte kan skylla på O eftersom hans sentimentalhögar lyser med sin frånvaro. Det har hur som helst varit skönt att rensa och jag har arbetat efter devisen "ut med det gamla och in med det nya".

Apropå nytt så har jag har också fått petrol-dille och ränner runt i butiker för att leta reda på kuddar i den turkosblå nyans som återfinns i tapeten. Jag har funderat på att köpa petrolvaser, petrolljusstakar och petrolfransgardiner men räddat mig själv undan kassan i sista stund varje gång. Så fort jag kliver in i en butik så tänds en petrollampa i min panna och petrolscannern börjar att arbeta. Jag har drabbats av petrolångest.

För att allt ska bli perfekt krävs det att hela familjen bär petrolkläder eller åtminstone varsin petrolaccessoar när det är tv-dags. Så kan vi sitta lite lagom utspridda i divansoffan, utplacerade med matematisk precision för att inte störa petrolbalansen i rummet.

Storstadsdag med (k)hissfobi

Denna dag har jag ägnat åt att, i trevligt sällskap, trampa gata upp och gata ned i huvudstaden. Jag har inspekterat allt ifrån ljuvliga höstpinade stadsparker till urinstinkande pendeltågsstationshissar, som till exempel den i Karlberg där jag var glad att jag slapp ut med hälsan i behåll.

Jag vill rikta en uppmaning till de människor som fattar beslut om stationshissarnas innermått; TÄNK STÖRRE! Det är ta mig sjutton, ##"%*#, inte klokt att man alltid ska vara tvungen att stå klistrad mot hissväggen då man åker. Det är sällan som min bacillskräck slår till, men idag, hemkommen från urinhissarnas Stockholm, vill jag flå mig själv och koka skinnet fritt från all eventuell hisspåverkan.

Sådärja.

Nu vill jag kort beskriva vad bilderna visar. Den ena bilden visar mig och E på Karlavägen. E syns tyvärr inte men han poserar precis under bildens nederkant, så att ni vet.

Den andra bilden visar ett hotell i närheten av Humlegården där vi såg dagens enda kändis. Men hallå! Bara EN ENDA KÄNDIS under en hel dag i huvudstaden! Det är illa, måste jag faktiskt erkänna.

Här ________ skulle jag ha skrivit kändisens namn men det kan jag inte göra eftersom jag inte vet vilken kändis det var jag såg. Han (jag tror att det var en han eftersom ett myller av unga tjejer skrek och klöste sig fram då han visade sig) bar en röd mössa och gick upp mot Biblioteksgatan.

Jag agerade som en van paparazzi och lät kameran smattra ordentligt och se - jag fångade toppen av den röda mössan på väg ut från hotellet! Jag hade kunnat ränna efter rödmössan men jag kände att jag skulle vara för lätt att avslöja med barnvagn, trots att vagnen är diskret militärgrön i färgen. Istället satsade jag på att försöka genskjuta mössan i korsningen Kungsgatan-Biblioteksgatan men där gick han förlorad bland andra mössor i shoppingvimlet.

Bättre jaktlycka vid nästa storstadsbesök, önskar jag mig själv!

Regnbågsbarnet

Den traditionella innebörden av begreppet regnbågsbarn brukar väl vara något i stil med vad som står att läsa på Wictionary:

"[...]barn som inte lever i klassiska kärnfamiljer, utan med två mammor, två pappor eller fler än två föräldrar[...]" (http://sv.wiktionary.org/wiki/regnb%C3%A5gsbarn, 081027 kl.19.57)

Där fanns också en annan variant till förklaring och det var att ett regnbågsbarn är ett barn som vuxit upp under olyckliga omständigheter eller med frånvarande föräldrar.

Detta är ett historiskt ögonblick eftersom jag nu är i stånd att införa en tredje förklaringsmodell på begreppet regnbågsbarn. Förklaringen lyder:

Regnbågsbarn är benämningen på barn som, av egentligen ingen anledning alls, bajsar skogsgrönt, kräks morotsrött och skriker så att ansiktet färgas blålila. Det typiska regnbågsbarnet bär nybytta men i regnbågens alla färger redan nedsolkade kläder, är på lite dåligt humör på grund av sovvägran och har ett namn som börjar på E.

Anteckna gärna för framtida bruk.

Jätte-TV

Söndagsutflykten gick till Barkarby handelsfält där vi gled in på nyöppnade MediaMarkt för att drömma om en ny TV. Det var inte på något sätt barnvagnsvänligt så jag rullade i princip bara fram och tillbaka i samma "korridor" gång på gång medan O armbågade sig fram till de mer intressanta objekten. Det som slog mig då jag monotont rullade fram och tillbaka var att vår typ av 32-tums widescreen TV av modell "Jättetjock" inte längre verkar finnas i lager.

Högintressanta objekt för O är istället TV-apparater som får en att känna sig som om man satt på första raden i biosalongen. TV:n ska, enligt O, ha tre viktiga egenskaper:

1. Den ska vara stötande stor
2. Den ska vara gräsligt tung
3. Den ska vara otymplig

Alla dessa kriterier stämmer ju in på den TV vi har hemma idag! Vår TV är jättetung, jätteotymplig och riktigt stor. Dock kan storleken på vår TV bäst mätas på djupet istället för på bredden och det gillar inte O.

Nej nu är det dags för kvällens verklighets-TV: Ensam mamma söker. Jag bänkar mig framför 100-kiloskolossen och kopplar av.

Morotsmage tack!

Dagens rätt: morotsmos.

E slukade hela smakportionen med sådan energi att jag fick rädda Hemulen-skeden från att följa med ned i svalget av bara farten. Skönt! Jag började nämligen inbilla mig att min son tillhörde den petiga sorten eftersom all majsgröt numera hamnar på haklappen och potatisen kommer tillbaka ut på skeden med kväljningsmetoden. Matpetighet går inte att spåra i varken min eller makens genuppsättning så jag har i några svaga ögonblick funderat på från vilken planet min son egentligen härstammar.

E:s mormor satt idag med och ojade och hurrade glatt då E duktigt gapade och svalde den brandgula sörjan. Då mormor såg det lilla vidöppna gapet passade hon på att varna mig för morotens förstoppande effekt.

"Förstoppande effekt?" tänkte jag och var på väg att passera hela tvåkilospåsen med plast och allt och fylla frysen med morotsiskuber. "INGA ANDRA LIVSMEDEL SKA IN I DEN MUNNEN!"

Min son kan (tyvärr) ha ärvt min ibland något opålitliga mage. Han är inne i någon sorts bajsperiod och nu är det inte bara löst, det är grönt och löst. Det är verkligen tur för mig att grönt är min favoritfärg då jag nu ser färgen tämligen ofta. Lite förstoppning vore ju rena hälsokuren. Därför kör vi vidare med en ny morotsiskub imorgon.

Baby monitor

Idag har jag varit i skolan igen och min lilla gullunge E har rullat runt i vagnen som dragits av hans mormor. Nu kan vi också lägga till "åka tunnelbana" på listan över saker som E gjort för första gången i livet. Det gick faktiskt ganska bra trots att vi åkte i fredagens rusningstrafik. De allra flesta är så vänliga och ler rart då de tittar ner i vagnen så att man som mamma jäser ut och tar upp ett lite för stort utrymme i tågvagnen.

O ringde till mig under sin lunch. Han hade slagit på stort och köpt en baby monitor vars ena del man placerar i vagnen och vars andra del man bär med sig. Man kan hänga bärdelen i bältet lite tufft precis som en walkie-talkie. Det ser lite avspänt babylyckligt ut eftersom färgerna är vit och syrenlila. Man ställer in önskad ljudkänslighet och så kan man med gott samvete kolla på film eller något annat nyttigt medan bebisen sover sött i sin vagn. Då bebisen vaknar hörs det i monitorn och man kan enkelt trycka "paus" på sin dvd:s fjärrkontroll, trippa iväg till vagnen och bistå sin bebis med diverse nödvändigheter. Lätt som en plätt!

Under telefonsamtalet med O kunde jag för mitt inre se mig själv transformeras till en riktig lattemamma, en sån där som väljer den STORA här-kan-jag lugnt-och-fint-mysa-hela-dan-lattemuggen istället för den mellanstora jag-har-egentligen-inte-tid-muggen eller för all del den lilla den-här-borde-jag-ha-druckit-upp-för-länge-sen-muggen. Underbara tanke!

Det mest praktiska med denna förträffliga lilla vit-lila apparat är att räckvidden är hela två kilometer. Jodå, du läste rätt. Två kilometer är räckvidden, vilket ju innebär att jag kan rulla ut E längst ut i bygdens elljusspår och parkera vagnen vid en tall och sedan sitta hemma och titta på film med min stora kaffe latte.

Lite bökigt kanske det kan bli om den vit-lila walkie-talkiedelen indikerar att bebisen påkallar uppmärksamhet för då måste man ge sig ut två kilometer och det, mina vänner, är inte kattskit om man är en relativt nybliven mamma. Dessutom måste jag påpeka att det kan innebära svår stress för en mamma att höra sin bebis skrika i en walkie-talkie och då kanske inte mjölken rinner till så där väldigt effektivt. Alternativ två är att mjölken rinner till just på grund av att bebisen skriker och då hinner mjölken rinna till under ganska lång tid innan man hunnit ut till tallen längst bort i spåret (och den stora latten hinner förmodligen också kallna innan man hunnit tillbaka igen).

Därför så tycker jag att walkie-talkiedelen borde ha utrustats med en pausfunktion så att man kan välja så mycket skrik som man själv orkar med.

En stor fördel med att ha hela två kilometers räckvidd är också den dramatiskt mycket högre sannolikheten för en lycklig återförening om man av misstag råkar glömma vagnen på perrongen och själv åker iväg med t-banan. Då kan någon vänlig själ meddela att vagnen är i säkert förvar genom att prata in i monitorn.

Jag själv borde ha införskaffat mig en baby monitor redan långt innan jag fick barn eftersom jag då tenderade att gå vilse i skogen lite då och då. En gång när jag hade gått vilse och irrat runt i cirklar under cirka två timmar så hörde jag plötsligt O ropa mitt namn alldeles intill mig. Det visade sig då att jag just i det ögonblicket irrade runt precis bredvid motionsspåret där O promenerade runt och letade. Där hade en baby monitor med två kilometers räckvidd räckt gott och väl.

Varje hem borde ha minst en baby monitor.

Projektiv identifikation?

Idag har jag varit i skolan. Det var nära att jag sjukanmälde mig imorse då jag vaknade. Inte på grund av sjukdom utan på grund av näst intill okontrollerbart dåligt morgonhumör. Hemma hos oss har vi en oskriven, men ack så viktig morgonregel och den går ut på att O snabbt och ljudlöst TASSAR ut ur sovrummet och BLIXTSNABBT stänger av mobiltelefonens väckningssignal (mobiltelefonen ligger utanför sovrummet och laddar eftersom laddaren har ett oroväckande biljud som drar igång när man minst anar det).

Denna morgon drog väckningsfanfaren igång tio över sex och hann spela några goda vändor innan mina ömma väckningssmekningar på O:s rygg förvandlades till små ilskna tjuvnyp. Så fattade O helt plötsligt vinken och dundrade ur sängen, elefantstegade ut ur sovrummet och fumligt slamrade med telefonen innan den damp i parkettgolvet med ett efterföljande och obehagligt morgoneko. O blev tvärilsk och undrade varför jag var så hiiimla arg så att jag nödvändigt måste SPARKA upp honom ur sängen. Då tryckte mitt humör på den hissknapp som leder ned i mörkaste källarvalvet (jag blev arg).

Projektiv identifikation tror jag att man kan kalla det. Det var i alla fall det begrepp som snabbast lagrades i min hjärna under dagens föreläsning i skolan.

God nyhet: Jag slängde ett getöga i min väggalmanacka nyss och upptäckte till min oerhörda glädje att vecka 44 helt saknar viktiga noteringar! Det enda som kommande vecka visar är en gyllengul kaffefläck vilket jag tycker ger en trevlig vink om veckans viktigaste innehåll. Kaffefläcken (och en hel del andra fläckar, mestadels i vecka 38) har hittat dit eftersom almanackans placering oftast är på skrivbordet bredvid datorn. Ovanpå almanackan hamnar diverse köksporslin som nyttjas under exempelvis bloggande.

Tyvärr så blev jag hiskeligt föräldrapenningssnål då jag skulle köpa almanackan så att jag endast valde den och inte den och den tjusiga fickalmanackan alldeles intill. Väggalmanackan var störst till omfånget så det kändes just då som att jag fick mer för pengarna. Illa nog så har jag i efterhand upptäckt att det är just en fickalmanacka jag skulle behöva. Det blev lite småpinsamt när jag härom dagen, inför en hel bunt smörgåstuggande och kaffedrickande personer i personalstyrkan, var tvungen att rulla upp hela min 50 cm långa väggalmanacka ur handväskan för att anteckna en studierelaterad mötestid. Jag skojade till det och sa något som jag helst vill glömma men jag har en känsla av att alla i just denna personalgrupp för alltid kommer att referera till mig som en högst märklig typ.

Vissa saker bör man helt enkelt undvika, för allt vad livet är värt.

Dagens kostråd

Det är inte kul att vara risig minsann. Det enda ljuset i tunneln är den middag som O serverade. Man kanske skulle kunna säga att kostcirkeln blev aningen halt på grund av den abnorma mängden kolhydrater. Inte mig emot.

Nu ser jag fram emot frukosten med spänd förväntan.

Sju sorger och en bedrövelse

Vem skulle inte bli deprimerad om denna glädjelösa och urgröpt glåmiga blick visade sig i badrumsspegeln, i hallspegeln och in fönsterrutan så fort man råkade titta dit?

Hu, vilken hemsk tanke, tänker nog alla nu. Men det är denna spegelterror jag drabbats av idag. Jodå, så är det.

Jag har blivit sjuk. Det känner jag ända in i märgen. Det kittlar i huden och längs ryggraden men febertopparna har än så länge uteblivit (och febern också, men jag är SÄKER på att den kommer).

Hemskt är det att amma när nerverna sitter utanpå huden och småjäklas. Husarrest och karantän. Min älskade O, min livlina till omvärlden, är ute och handlar rikligt med saftsoppa, bröd och liiite godis. Det där sistnämnda är bara för att jag inte ska tappa hoppet helt. Nej, än har matlusten inte svikit min arma kropp. Inte förrän efter godiset.

Krya på mig!

Stjärnstopp

Vid något tillfälle förra veckan skrev jag att jag kände mig som en klubbad säl så trött jag var. Om jag hade vetat då vad jag vet nu så hade jag skrivit att jag kände mig härligt utvilad och i riktigt god form, redo att hugga tag i dagens sysslor med en sprudlande och aldrig sinande energi. Idag vet jag att liknelsen klubbad säl endast beskriver förnamnet på hur jag känner mig. Låt mig förtydliga: Idag känner jag mig som en mosad och noggrant och omsorgsfullt ångvältad, skinnflådd och elchockad och därefter klubbad och upphängd i en köttkrok-säl.

God morgon!

När jag var liten brukade jag och mina kompisar ha verbala kraftmätningar med varandra. Det kunde handla om vem som hade starkast pappa eller storebror eller så kunde det handla om vem som rätt och slätt var bäst (mätbart, eller hur?).
-Min pappa kan lyfta ett bord!
-Min pappa kan lyfta ett hus!
-Min pappa kan lyfta ett hus med lillfingret!

När alla goda och väl genomtänkta argument tröt tog man till begreppet stjärnstopp.

-Min pappa är starkare än din. Stjärnstopp!

(Haha! Där fick hon! Straff, straff!)

Självklart fanns också andra begrepp som markerade den slutgiltiga segern i kraftmätningen, som till exempel tio gånger för alltid. Stjärnstopp uppfattade jag dock alltid som det absoluta taket i alla argumentationer. Det gällde bara att drämma till med begreppet först för det är ju bara en förlorare som försöker sig på att härmas när någon annan redan paxat begreppet. Om man upptäckte att man förlorat så kunde man i och för sig kosta på sig att vältra runt i dyngan en stund och förnedra sig genom att härma lite. Jag menar - kampen var ju redan förlorad.

Hur som helst: Idag är jag tröttast. Stjärnstopp!

Handla mat

På eftermiddagen for vi iväg till ICA Maxi och fyllde på i förråden. Det var HELT nödvändigt. E gjorde en massa konstiga läten hela tiden. Sedan somnade han mitt i ett läte när vi startade bilen och skulle åka hem.

Trots att mina smaklökar kändes lätt avdomnade på grund av förkylningen så var jag tvungen att smaka lite ostkaka med sylt och grädde som det bjöds på i affären. Jag är verkligen sugen på alla möjliga sötsaker just nu. Det spelar egentligen ingen roll vad

det är för godis, bara det innehåller rikligt med transfetter, E-koder och vitt socker.

Hur som helst så var sockerchocken total och jag orkade ta mig hem för att äta O:s förträffliga renskav med potatismos och rårörda lingon.

Förkylningstider - igen

Tung i huvudet idag igen, typiskt. Idag har jag en hel del arbete, som är knutet till min vidareutbildning, att göra. E har just somnat men kommer nog inte att sova så länge, har jag en känsla av. Han har dessutom blivit snuvig och då vaknar han garanterat så fort näsan täpper igen.

Nä, för att få upp humöret lite ska jag nog surfa in på tjuvlyssnat.se (se länken här till vänster). Lite småkul.

Gråväder

Gråvädret är kompakt och väldigt lite dagsljus tittar in genom mina fönster. E har åter fått prova en mikrotinad iskub med mosad potatis. Han fick kväljningar, stackars barn.

Själv går jag runt och funderar på vad jag ska äta. O har tagit upp en förpackning med renskav ur frysen så jag antar att det blir kvällsmaten. Vad ska jag äta till lunch då?

Va, har dagen redan börjat?

Efter bvc-krisen i förmiddags då jag höll på att försova mig så har jag inte varit vaken många minuter. Konstigt nog så har E sovit lika mycket han. Tung i huvudet är jag och så lurar jag lite på om E:s ögoninflammation möjligen tagit genvägen över till mina ögon.

Potatisrätten som jag serverade E idag var ingen hit. Han såg lite märklig ut till en början men han gapade snällt när jag kom med ett nytt lass potatis. Sedan upptäckte jag att han hade ganska mycket lagrat uppe i gommen. Då avbröt vi experimentet potatismos.

Jag försökte verkligen pressa ut några droppar bröstmjölk för att "krydda upp" moset lite men det gick inget vidare. En droppe mjölk i en skål med potatis för säkert tio smakportioner - det blev lite klent kan jag erkänna.

Nu är det dags att tänka på vad O och jag ska äta. Det dammar i skafferiet så det blir väl någon studenträtt som till exempel pasta med ketchup, eller varför inte en iskub med potatismos och bröstmjölk?

bvc-besök

Jag klev upp strax efter sex då O serverade frukost framför Nyhetsmorgon (jodå SÅ bra har jag det). E låg på golvet och lekte en stund men när O hade åkt till jobbet somnade E och jag i soffan. Vi sov så gott så att jag höll på att missa bvc-tiden klockan halv tio. Jag sprang nästan hela vägen dit så vi kom bara fem minuter sent.

Idag står mosad potatis med bröstmjölk på menyn för E. Det ska bli superspännande att se hur han reagerar på det!

Storstädning

Denna söndagsmorgon inleddes vid fyrasnåret då E väckte mig genom att bajsa.
Blöjbyte.
Vid sextiden väckte E mig igen genom att bajsa.
Skickade iväg O för att byta blöja.
O kallade på mig då E "fribajsade" på skötbordet.
Knäskura golv. Våttorka möbler.

Sedan har morgonen rullat på i samma anda. Vi storstädar och E avbryter då och då med bajsattack. Nu tänkte jag duscha (det behövs) och sedan tänkte jag baka en äppelpaj efter recept från ICAs "Buffé".

Stress och äppelpaj

Det är ju så typiskt mig att göra en ny sorts äppelpaj när vi har fikagäster! Då blir jag nervös och kan inte slappna av eftersom jag inte vet om pajen blivit bra eller dålig. Den här gången krånglade jag dessutom till det lite extra eftersom jag dubblade receptet då det gällde äpplena medan jag multiplicerade själva smeten med 2,5.

Alla vet ju att det är smeten som är det godaste i äppelpajen, så därför var detta förfarande helt rimligt i mitt huvud just då. Sedan var jag helt övertygad om att jag misslyckats då pajsmeten inte alls var så där "knäckig" som receptet utlovade. En stund i draget från ett öppet fönster kurerade dock mitt smetiga knäcktäcke och pajen blev ändå rätt så god.

Jag fick också ett helt oplanerat ryck och svängde ihop en sats kolakakor bara sådär. De blev jättegoda, tack och lov. Faktum är att jag knaprar på en kolakaka just nu, hehe.

Hej då vecka 42

Jaha, då var vecka 42 snart slut. Kommande vecka blir E fem månader. Tiden går så fort! Det är nästan lite ångestframkallande att tänka på så det är tur att nästa avsnitt av Ensam mamma söker snart börjar. Det programmet erbjuder ingen större intellektuell stimulans så hjärnan kan utan problem gosa vidare på behagligt lågvarv kvällen ut.

Det är ju ingen idé att jaga upp sig i onödan.

Ola fixar käk

O är den store pizzamästaren i vår familj. Han vet precis hur han ska göra för att pizzan ska få den där rätta "touchen". Ikväll blev dessutom degen extra lyckad och verkade räcka hur långt som helst. Behöver jag säga att pizzan var goood?
Ikväll har E fått inviga sin nya trafikgrötskål och sin nya "Hemulen-sked" från Fabriksbutiken. Majsgröten smakade extra gott i trafikskålen. Det kan jag säga eftersom E inte åt så jättemycket av sin gröt så att jag var tvungen att avsluta det han påbörjat.



Nu är det strax dags för lite mer verklighets-tv: Stjärnor på is.

Helgtrött!

Nu är jag så trött så att jag skulle kunna somna på plats! E vägrar att sova så O är just nu ute med honom i vagnen en sväng. Själv har jag suttit hos grannen och "chit-chattat" över en kopp kaffe. Självklart med en näst intill hyperaktiv E i knät!

Jag är inte heller helt nöjd med röran på bottenvåningen här hemma. Hann bara städa övervåningen i förmiddags - men den är ren!

Butiken som vi var iväg till hade jättefina kläder och kändes modern men priserna var skyhöga. Detta kan i och för sig ha att göra med att det bara fanns märkeskläder i sortimentet. Hur som helst så är jag inte sugen på att betala närmare 300 kronor för en body. Av just denna anledning gick vi raskt in i butiken bredvid och brände 288 kronor på ett set med barnporslin och två skedar till E. DET kändes helt nödvändigt!

Morgonpromenad

Ännu en härlig morgon med en lite för lång promenad ute i skogen! O och jag packade ned E i vagnen och promenerade iväg. Det blev nästan två timmars promenad så kaffesuget var extremt stort när vi väl kom hem igen.

På agendan för dagen står städning och besök i en nyöppnad barnbutik. Vi såg annonsen alldeles nyss och blev nyfikna.

På återseende!

I en annan del av världen (nere på Munkan)

Fredagsmiddag: Spaghetti och köttfärssås med mängder av parmesanost på! Efter middagen gav vi oss av på äventyr. O och jag bytte vår egen trygga tv-soffa mot en tv-soffa och en xbox360-soffa hemma hos goda vänner.

Stackars ögoninflammationsdrabbade E fick följa med och sova i tv-soffan framför "Idol" på låg volym. O mötte "Geisha" i xbox-match med heta känslor inblandade.

En fredagskväll värd namnet.

Hemma igen, puh!

På Öppna förskolan idag var det ett myller av barn som lekte och stojade. Det var trevligt att vara där en liten stund och umgås (fika) men sedan var det minst lika trevligt att rulla därifrån. Av någon outgrundlig anledning så hade jag tagit på mig en icke amningsvänlig tröja som, förutom att den inte hade någon öppning mitt på, luddade av sig. E såg inte nöjd ut och tittade anklagande på mig med blå ludd i mungiporna.

Idag väntar jag på brev med vinster från Tradera-auktioner. Jag "ropade" i slutet av förra veckan in två stansar: en i form av ett lönnlöv och en i form av ett fotavtryck. Nu ska här stansas!

Härliga morgonstund

Jadå, idag är det en GOD morgon. E och jag är på väg till Öppna förskolan. E är redan supertrött så jag har fått bädda ner honom i vagnen och ställa ut vagnen utanför dörren för att hinna med alla mina morgonbestyr. Han sover nog snart.

Vädret ser bra ut så jag gör som jag brukar - chansar och lämnar regnskyddet hemma. Jag menar, vad kan hända? Det kan börja regna och det har väl ingen dött av här i trakten på senare år?

Dags att borsta bort tandtrollen och rulla iväg.

Helt vanlig eftermiddag

En lagom lugn och trevlig eftermiddag har tre viktiga ingredienser:

1. nagelklippning utan tjafs

2. långpromenad med vackra vyer

3. kaffe framför brasan tillsammans med familjen

Storviltsjakt

Jag och E har jagat bort ett par rådjur som mumsade på tomten. Jag hann få en lite smårisig bild på dem innan jag gav mig tillkänna (genom att rusa ut på altanen och djungelvråla).

Tyvärr så hann jag inte fånga något rådjur så det blir annat kött till middag idag.

Regn och rusk

Jag kände mig som en klubbad säl när jag vaknade imorse. Supertrött och sliten! Jag vaknade av att E bajsade ljudligt och då är det en fråga om sekunder innan man måste byta lakan och köpa ny säng. Jag sov djupt men var uppe med honom i famnen på två sekunder. Sedan var hans trötthet som bortblåst och det var bara att gilla läget. Frustration!

Nu sover E ute i vagnen. Han sover så gott ute och det är tur att vi har tak över en del av altanen så att han kan sova ute när det är sånt här rysligt väder. Själv har jag passat på att

• duscha
• plocka undan disken
• plocka undan smutstvätten
• baka en kladdkaka
• hämta tidningarna

Skönt! Senare i eftermiddag ska jag åka ut till min arbetsplats och hälsa på. Det blir trevligt för det var ett tag sedan. Jag måste ju hålla mig lite uppdaterad!

Slappardags

Jag lägger härmed korten på bordet. Jag ska titta på TV. Programmet heter "Bonde söker fru". Jag är löjligt förtjust i verklighets-TV. "Bonde söker fru" har ett lite romantiskt skimmer över sig på något sätt. Det har inte "Ensam mamma söker" men det tittar jag på ändå.

Nu är det sagt.

E äter fast föda!

För ett par dagar sedan (innan jag började blogga) började vi ge E smakportioner för första gången. Nu har E nästan blivit vän med majsgröt! De senaste nätterna har badrummet fyllts av majsgrötslukt vid blöjbytena (vilka för övrigt har blivit fler). Alldeles nyss tittade E otäckt intresserat på mig då jag mosade in en näve jordnötsringar i munnen (ja, jag vet. Inte bra).

Paus!

E sover! Snabbt gick det för honom att somna också! Igår fyllde O år så vi är lite slitna efter vardagsfirandet som bestod av kaosartad matlagning, uppspydda smakportioner och lite för lång film.

Vi försov oss lite här på morgonen så morgonrutinerna funkade inte riktigt bra. Så kan man förstöra en hel dag! När E vaknar ska vi åka ut och hälsa på hos en annan liten familj. Efter det hoppas jag att vädergudarna tillåter en långpromenad.

Den första dagen

Så har jag då trillat ned i bloggträsket! Ja, det är sant! Jag bloggar! Innan jag kravlar mig upp igen tänkte jag passa på att vända ut och in på mitt vardagsliv och flitigt och ohämmat reflektera över smakportioner och bebiskräk.

Tidigare så har jag då och då funderat över vad det är för sorts människor som läser vardagliga blogginlägg av den här sorten. Vilka är ni egentligen? Jag blir galet nyfiken!